Rena helvetet att tvingas bo på vandrarhem berättar Peter Ahlborg

Peter Ahlborg på Partille Vandrarhem 26 januari 2009. Där blev han ofta störd av sina grannar. Det slitna vandrarhemmet blev en mardröm när det kom en busslast med gäster och vandrarhemmet blev överfullt. Den dåliga isoleringen gjorde att man inte fick någon lugn och ro, säger han. Foto: Josefine Ahlborg

Peter Ahlborg på Partille Vandrarhem 26 januari 2009. Där blev han ofta störd av sina grannar. Det slitna vandrarhemmet blev en mardröm när det kom en busslast med gäster och vandrar-hemmet blev överfullt. Den dåliga isoleringen gjorde att man inte fick någon lugn och ro, säger han. Foto: Josefine Ahlborg

 

Nyligen berättade SVT om att allt fler människor och barnfamiljer tvingas bo på vandrarhem. Det finns ofta inga andra lösningar – eftersom bostadsbristen är så stor.

Peter Ahlborg bodde under tre till fyra år på vandrarhem. Sammanlagt var han utan fast boende under sju år.
– Det var rena helvetet att tvingas bo på vandrarhem och dela ett kök, med ibland 40 andra personer, med en spis. Värst var dock att aldrig få någon lugn och ro.

– Det är inte ovanligt att boendet blir permanent under ett till två år. Läs denna tragiska historia om Peters liv hur det kan vara att bo på vandrarhem.

Fler människor och barnfamiljer tvingas att bo på vandrarhem rapporterade SVT nyligen. Det fick jag själv erfara när jag tillsammans med min dotter, som jag har halva vårdnaden om, bodde på vandrarhem under tre till fyra år. Vi som så många andra människor fann ingen annan lösning.

– Värst var att socialen inte var intresserade av att hjälpa oss att få något annat boende trots att de kände till vår tragiska situation. Så det blev tragiskt nog vandrarhem, säger Peter.

 

Gör en film om sitt liv
Peter gör en film om sitt liv när han flyttade runt på vandrarhem, härbärgen och i tält när det var som värst. Under sju år till och från var Peter bostadslös – utan förstahandskontrakt.

– Jag bodde tillsammans med min dotter på närmare 10 olika vandrarhem i Göteborgs-området. Längst bodde jag på Partille Vandrarhem. Där bodde vi i närmare två år. Det var ett riktigt dåligt boende. Men vi hade ingen annanstans att ta vägen. Så vi tvingades bo på vandrarhem.

Du kan se en trailer på filmen här:

 

 

Köket ofta ockuperat
Värst är att man aldrig får vara ifred. På Partille Vandrarhem skulle vi dela på en spis och tre plattor på åtta rum. Ibland var köket upptaget så man inte kunde göra någon mat.

– Då fick man gå hungrig, äta mackor eller åka in till staden och köpa en pizza. Då var man skitförbannad när du är hungrig och några personer ockuperar köket och gör långkok. Hur smart får man vara?

Ibland kom det turister i stor skala – främst på sommaren – som bara var på vandrarhemmet för att ”göra stan”. Då var det vanligt att de hade förfest eller satt uppe och drack hela natten lång. Ofta var det omöjligt att somna när dessa negativa perioder kom.

– Det var en enda lång mardröm, minns Peter om boendet på vandrarhem.

Störd nattsömn
Det var inte ovanligt att det kom en eller flera busslaster med människor. Då blev alla sängar och rum överfulla omgående. Det var inte ovanligt med gap, skrik och spring i korridorer Då var det omöjligt att få någon lugn och ro eller någon bra nattsömn.

– Kunde jag sova fyra timmar på en natt utan att bli störd så var det en bra natt, säger Peter.

– Man somnade vid klockan fyra på morgonen när de sista gästerna gick och lade sig när de hade sluta och dricka – och man vaknade när de andra gästerna som inte hade druckit så mycket gick upp vid klockan sju på morgonen.

 

Peter Ahlborg på Partille Vandrarhem 18 januari 2009.  Peter äter i köket på vandrarhemmet tillsammans med sin dotter. Men allt för ofta fick man ingen lugn och ro. Ofta blev han störd. Ibland var det omöjligt att göra mat när det kom många gäster samtidigt, säger han. Foto: Josefine Ahlborg

Peter Ahlborg på Partille Vandrarhem 18 januari 2009. Peter äter i köket på vandrarhemmet tillsammans med sin dotter. Men allt för ofta fick man ingen lugn och ro. Ofta blev han störd. Ibland var det omöjligt att göra mat när det kom många gäster samtidigt, säger han. Foto: Josefine Ahlborg

 

Bryts ner i psyket
Peter menar på att allt för många vandrarhem är allt för dåligt isolerade. Så även Partille Vandrarhem.

– När människor pratade eller gick utanför rummet var isoleringen så dålig så man trodde att personen i fråga var inne i ens rum. Det var stora sprickor mellan ytterdörren och vårt rum så man kunde med lätthet få igenom ett kort från en kortlek.

Peter berättar att han ofta använde öronproppar men att det inte alltid hjälpte mot allt väsen från grannarna.

– Det går bra under några veckor eller någon månad eller två att bo på vandrarhem. Men att tvingas leva mot din vilja med andra människor många månader eller rentav år, som inte är ovanligt i dagens Sverige – görs att du sakta bryts ner i psyket, säger Peter.

 

Samhället ska erbjuda lägenheter
Därför ser inte Peter Ahlborg vandrarhem som någon lösning för boende. Möjligtvis om det rör sig om max en eller två månader. Sedan ska man bli erbjuden en lägenhet av samhället. Det skulle vara självklart. Men det är det inte. Annars blir det lätt att du ofta blir så störd i själen att du tappar all ork efter ett tag.

Jag förstår att måna flyktingar måste ha ett helvete på flyktingförläggningarna.
Och det visar också ofta genom de konflikter som uppstår där. När de tvingas bo på vandrarhem och överfyllda flyktingförläggningar under månader och år – istället för dagar och veckor, som vore skäligt.
Svårt att behålla ett jobb
Ett annat problem om du bor på vandrarhem och blir störd, är vad som händer om du har ett jobb? Då är min erfarenhet att det är svårt att få ett jobb och ännu svårare att behålla det om du bor på vandrarhem under lång tid. Speciellt svårt blir det om du blir störd, vilket ofta är fallet.

Har du ett jobb och ska gå upp tidigt på morgonen så ligger det nära till hands att du får sjukskriva dig av utmattning eller för att du har sömnproblem. Jag själv levde i en dvala och hade tappat all ork efter flera års störd sömn och ingen lugn och ro.

– När det var som värst orkade jag knappt ta mig upp ur sängen, förklarar Peter Ahlborg.

Många motgångar på samma gång
Att Peter inte visste vart han i framtiden skulle bo – eller hur länge han fick bo på vandrarhemmet gjorde inte saken bättre. Dessutom fick han nya grannar var och varannan vecka.

– Dessutom hade min pappa nyligen avlidit och jag gick igenom en svår separation. Jag hade även under flera år stångat mig blodig mot myndighets-Sverige utan att få rätt när jag och min dotter bodde i en lägenhet som det var så dålig inomhusluft i att när man vaknade på morgonen så kändes det som om man hade sand i munnen.

Men det är en annan historia som jag återkommer till…

 

Polacker oförstående om Peters boendesituation
Vid ett tillfälle bodde jag tillsammans med några polacker som bodde på samma vandrarhem som jag själv. Vi kom mycket bra överens – trots att de inte pratade jättebra engelska så förstod vi varandra så vi kunde berätta om vår livssituation.

Jag berättade att jag inte hade någon annanstans att bo så att vandrarhemmet var mitt hem just nu för stunden. De hade svårt att förstå varför jag bodde på vandrarhem.

– Sverige som är ett så bra land, sa de till mig.

– Joo men det stämmer inte alltid, sa jag.

Jag berättade om mitt liv för dem. Men de hade svårt att förstå hur jag kunde bo där. Ännu mer fundersamma blev de när de fick reda på att även min dotter bodde hos mig ibland.

 

Min dotter Josefine tillsammans med henne katt Oliver, som ibland förljde med oss till vandrarhemet. Bilden är tagen den 31 maj 2009 på Partille Vandrarhem, när min dotter var 11 år. Foto Peter Ahlborg

Min dotter Josefine tillsammans med henne katt Oliver, som ibland förljde med oss till vandrar-hemet. Bilden är tagen den 31 maj 2009 på Partille Vandrarhem, när min dotter var 11 år. Foto Peter Ahlborg

 

Polacker gav mig lovord
Vi blev vänner och en kväll spelade jag upp mina låtar på akustisk gitarr för fem polacker som jag bodde granne med. De tog några öl och några groggar medan jag spelade upp mina låtar på svenska för dem.

De förstod inte mina svenska texter. Ändå blev de djupt imponerade av vad de hörde. De sa till mig att jag kommer bli världsberömd, gav mig lovord och tog bilder på mig med sina mobilkameror.

Jag blev mycket rörd, eftersom jag inte hade spelat upp mina låtar för någon utomstående tidigare.
Nära att bryta ihop
De jobbade med att stycka kött och jobbade inte sällan 10 till 12 timmar per dag. Så de bodde på vandrarhemmet och pendlade till jobbet därifrån.

Polacker är kända för att vara arbetsmyror – men de höll på att bryta ihop när de fick se att det kom en busslast eller två med gäster som gjorde att hela vandrarhemmet skulle fyllas av människor.

 
12 barn gjorde livet svårt
Vid ett annat tillfälle kom det två familjer med sammanlagt 12 barn som bodde på vandrarhemmet. Eftersom de inte gick i skolan så fick vandrarhemmet bli skola och dagis.

Vi fick inte en lugn stund jag och polackerna samt en annan äldre person som hade alkoholproblem. Vi blev störda från klockan 08 på morgonen till kl 23 på kvällen.

När vi en dag pratade om hur mycket vi blev störda så skakade bara polackerna på huvudet och sa till mig på dålig svenska: ”katastrof, katastrof”.

 
Befrielsens dag
Då var det ändå hårt arbetande polacker som inte brukar gnälla för småsaker. Jag tyckte synd om den eftersom de brukar att gå och lägga sig vid 21-tiden då de ska upp ibland så tidigt som klockan fyra på morgonen. De var lika lättade som jag när de både familjerna flyttade från vandrarhemmet efter en dryg månad. Det var en stor befrielsens dag, kändes det som i mitt hjärta. Men än var det lång väg kvar tills jag skulle få eget boende.

Så kan livet vara att bo på vandrarhem. Nu kan man nästan skratta åt alla hemska, sorgliga knäppa historier. Men då var det rena helvetet.

Peter Ahlborg

FacebooktwitterFacebooktwitter