Peter kastade ut två TV-apparater genom fönstret från tredje våningen

-Peter Ahlborg gör en bok om sitt liv. Läs detta fascinerande avsnitt! Njut!

Peter Ahlborg: – Det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Under sin tonårstid var Peter ett riktig ungdomsgangster. Han gjorde inbrott och stölder och blev han hungrig så snattade han och kompisarna som de värsta korpar.
– Vi tog vad vi ville ha i första bästa affär, minns Peter om sitt tuffa och händelserika tonårsliv.

Peter och hans kompisar hade också en stor förkärlek för förstörelsemani, utöver de stölder och inbrott som kantade deras händelserika tonårs liv.
– Även om jag var sjövild i tonåren så måste jag berätta att jag alltid har varit emot fysiskt våld, säger Peter Ahlborg bestämt.
– Jag har konstigt nog aldrig varit i slagsmål men däremot har jag flera gånger åkt på stryk när jag har varit för full för att försvara mig, men det är en annan historia…

– Vi var ett ungdomsgäng på 5-6 personer som alla hade förstörelsemani när vi var runt 13-16 år. Jag levde allt för mina kompisar och musiker och mina älsklingar i rockgruppen Kiss, berättar Peter intressant.

Tjejer hade Peter så smått börjat intressera sig för. Men det skulle ta lång tid innan han fick vara med om det bästa som finns i livet. Att älska med sin älskling. Men han började dock tidig att visa sin kärlek till motsatta könet. Han gjorde sin första kyss med inte en utan två tjejer när han bara var 9 år gammal. Men än så länge betydde gänget allt.

Vår förstörelsemani var enorm, minns han. Och den fick vi utlopp för när vi besökte rivningskåkar som stod tomma överallt runt omkring i Norrköping. Där Peter är född och uppvuxen.

Under den här tiden mellan 1983 och 1984 så var det många gamla kåkar som hade övergivits av boende i centrala Norrköping. På vissa ställen var det hela kvarter som var övergivna av de boende. Dessa kvarter och alla rivningskåkar var rena paradiset för ett gäng kåta förstörelse ungdomar från de sargade förorterna Hageby och Navestad.
– I rivningskåkarna ägnade vi oss åt att busa, supa, hångla och spela musik – men allra mest att få utlopp för vår enorma förstörelsemani som vi alla hade, minns Peter.

Längs med hela Kungsgatan i centrala Norrköping var det massor av fallfärdiga hus, flera kvarter som stod tomma. I hörnet av Kungsgatan och Slottsgatan bodde det ett 10-tal anarkister som hade ockuperat en hel fashionabel våning. El och vatten hade inte hyresvärden konstigt nog inte stängt av. Så de bodde gratis där i flera år. Och i källaren hade de en komplett musikutrustning med trummor, sånganläggning och fina gitarrer – och kraftfulla gitarr- och bas-förstärkare som vi under flera år fick träna med och utveckla våra låtar i, minns Peter.

Jag kommer ihåg att vi hade låtar som hette: ”Ockupera mer” och ”Svarta lagen”, som var vår motsvarighet till Judas Priests ”Breaking the law”. Jag minns att refrängen gick något i stil med: ”Spotta på den svenska lagen”. Den som har gjort den måste vara galen”, berättar Peter.

Under den här tiden bodde Peter ibland tillsammans med kompisarna i rivningshusen med framför allt förstörde allt i dess väg. En förstörelse dag kunde börja med att ett gäng på 3-6 kompisar börja med hänga av fönsterrutorna från fönsterkarmen. Och kasta ut de från 3-4 våningen. Ju högre upp desto roligare att se, och inte minst höra när hela fönsterkarmen krossades mot marken och det uppstod en upphetsande fascinerande ljud krasch. Det blev en jävla smäll när de många fönsterrutorna explodera mot marken.

Många gånger hade inte de boende tagit med sig allt när de hade flyttat så ibland stod halva hemmet kvar. Vilket var en oerhört tacksam syn för ett högenergiskt gäng ungdomar som ville ha kul! Vilket ledde till att allt åkte ut genom fönstret. Vi skratta som galna allihop. Vi kasta ut soffor bord och stolar av bara farten. Efter det gick vi bärsärkagång på köksutrustningen och kastade ut den genom fönstret. Roligast var att kasta ut stora porslins fat som en freespee. Som vi försökte pricka fönsterrutor med mot huset mitt emot, som vi inte än hade förstört, mins Peter.

Vid ett tillfälle så stod en gammal bil på inne gården och det var extra roligt att slänga ut alla saker så de landade på bilen som förstördes mer och mer för varje sak som vi vräkte ut. Hela tiden skrattade vi som galna. Jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv, så jag har förståelse för människor som säger att det är befriande och extremt roligt att förstöra saker.
– Det är sant! Roligare kan man inte ha, berättar Peter fascinerat!

Vid ett tillfälle så träffade vi på tre TV-apparater som stod i ett vardagsrum. Min kompis Anders som hade en hammare i handen som han slog på allt som kom i hans väg från speglar och köksutrustning, hade nu fått syn på TV-apparaterna. Det hade även jag och min andra kompis Mickael som hade bestämt oss får att kasta ut TV-apparaterna genom fönstret från tredje våningen.

I samma veva som vi är på väg att flytta en TV närmare fönstret. Det var TV-apparater av den gamla modellen som hade en tjock trämöbel runt TV-rutan. Det jag minns var att TV-apparaterna vägde bly. Så jag och kompisarna hade ett helvete att få upp TV:n till fönsterkarmen för att sedan välta ut den genom fönstret.

När vi är på väg att bära upp TV:n på fönsterbrädan så slår den andra kompisen hammaren genom glasrutan på en av de andra TV-apparaterna. Det blev en jävla smäll. Högre än vad man kan förvänta sig. Jag och kompisen som höll i TV:n som vi höll på att kasta ut genom fönstret – var inte beredda på det – så vi blev skiträdda av den gigantiska smällen och tappade TV:n som vi höll i. TV:n som jag och min vän tappa mot golvet klarade sig – men det gjorde inte den andra TV som den andra kompisen hade slagit hammaren igenom TV-rutan på, även om den höll för ett par slag innan den imploderade.
Miljontals små glasbitar flög runt i rummet.

Kompisen som hade slagit sönder TV:n blödde lätt under ena ögat av smällen som träffade han i ansiktet när glaset kom farande mot honom i ljusets hastighet och borrade in sig i hans ansikte. Som tur var så hade han glasögon på sig annars hade han med säkerhet kunnat förstört synen. Men vi sket i dammet av allt småglas som låg som ett tjockt damm-moln över rummet. TV-jäveln skulle ut, det hade vi bestämt oss för. Vi hade ju hört talas om hur mina idoler i rockgruppen Kiss hade kastat ut TV-apparater från 12:e våningen på hyrbilar som stod parkerade på gatan. Och vi ville inte vara sämre. Vi ville också vara rockstjärnor som kastade ut TV-apparater genom fönstret. Och snart skulle det ske.

Vi skrattade ohämmat hela tiden samtidigt som vi återigen tog tag i TV:n på varsin sida om den och lyfte upp den ytterligare en gång mot fönsterkarmen. Det var ett oerhört tungt och slitsamt jobb men nu hade vi till hälften lyckats. Nu var det bara att tippa över TVn från fönsterbrädan så skulle vi snart få vara med om en jävla smäll.
Jag måste ha fått skrattnojja för jag skrattade mer och högre än någonsin förr i mitt liv – under tiden som TV:n balanserade på fönsterkarmen. Vi tippar ut TV:n på tre, sa jag, samtidigt som jag skrattade ohämmat. Vi räkna till tre. Ett, två och tre. På tre föste vi ut TV:n över fönsterkarmen och den föll som beräknat ner de tre våningarna innan den slog i marken.

Vi hade räknat med att det skulle bli en jävla smäll när den blytunga TV:n kraschade mot marken och den kraftfulla TV-rutan och bildröret skulle explodera. Till vår stora förvåning så gick TV-helvetet inte sönder. Inte ens bildröret eller glasrutan imploderade.

Det såg ut som den inte ens hade fått en skråma. Vi kände oss besvikna efter allt jobb som vi hade haft för att få ut åbäket genom fönsterrutan. Då fick vi den geniala idén att vi kastar ut den andra TV;n på den som ligger där nere på marken, så måste i alla fall någon av TV-apparaterna implodera. Sagt och gjort. Vi kände inte av något av besvikelsen utan kände oss nu ännu mer förväntansfulla – när vi snart skulle få vara med om den ultimata TV förstörelsen i historien. När vi kastar ut en TV genom fönstret som landar på en TV och båda går sönder under en 1000-dels bråkdel av en sekund.

Jag minns att jag skrattade så mycket så jag håll på att tappa förståndet och alla mina krafter höll på att försvinna. Så när vi stod där återigen med en TV nu nummer två i händerna – så var det med nöd och näppe att jag orkade bära upp den till fönsterbrädan för allt mitt ohämmade skratt som hade gjort mig svag i hela kroppen.

Men två starka tonåringar är trots allt starkare än en tung TV – även om de är totalt ur flippade av skratt, som vi va. Viljan var enorm och förväntningar ännu större. Vad skulle hända? han jag tänka innan vi återigen balansera TV nr 2 på fönsterbrädan. Den här gången räknade vi inte till tre utan tog sista krafterna för att få ut den blytunga TV-jäveln så snabbt som möjligt genom fönstret, så vi kunde se fram emot den stora smällen och skryta med att vi hade kastat ut inte en – utan TVÅ TV-apparater genom fönstret, precis som mina idoler i rockgruppen Kiss.

Om den inte skulle gå sönder så skulle det ju vara lite av ett klimax, minns jag att jag han tänkta innan vi återigen stod med TV:n balanserande på fönsterkarmen. Med våra sista krafter puttade vi ut TV:n genom fönstret och den föll som planerat. Än så länge allt väl när den passerade våning två och bara hade ett par meter kvar och tiondelars sekunder kvar tills den ultimata TV-kraschen i historien skulle äga rum. Skulle båda TV-apparaterna gå sönder? Var den TV:n som föll på den andra lika hållbar som den första? Vad skulle hända?

Sanningen var att TV nr 2 träffade TV nr 1 mitt på glasrutan eftersom TV nr 1 hade landat på rygg med bildröret upp. Det blev som beräknat en sjuhelvetes smäll. Men när vi tittade ut genom fönstret med våra stora och fascinerande ögon så såg vi att det mot alla odds bara var en TV som hade exploderat – den TV:n som låg på marken.

Även om vi var helt uppspelta av smällen så blev vi lite besvikna av att inte båda TV-apparaterna gick sönder samtidigt. Så jag kom på den fantastiska idéen att vi tävlar om att kasta krukor på TV:n som ännu inte gått sönder. Den tålde många fullträffar på glaset innan jag till slut träffa den med en gigantisk stor kruka där växten var helt vissen och död. Nu var TV:n också död efter att jag fått in en fullträff, och vi fick återigen höra den sköna smällen av när ett bildrör exploderar. Vi var alla fulla av energi och pulsen slog i 180. Vi hade skrattat mer än någonsin tidigare och var helt upp slutna och fascinerade av vår enorma förstörelsemani!

Det kändes som att vara drogad – som med stor sannolikhet berodde på att jag aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv – jag var en hårsmån från att kissa på mig och jag hade nästan tappat allt förstånd – under flera minuter. Lyckan var gjord! Vi hade röjt – förstört och haft kul som aldrig förr i mitt liv – en dag som jag aldrig glömmer. Jag var 15 år.

Peter håller på och skriver en bok om sitt tragiska livsöde.
Av Peter Ahlborg 2012-10-14

 

FacebooktwitterFacebooktwitter