Peter Ahlborg spelar på gatan i Gamla stan och i tunnelbanan i Stockholm med vännen Peter Lindahl

 

Peter Lindahl spelar på Järntorget i Gamla stan i Stockholm den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis

Peter Lindahl spelar på Järntorget i Gamla stan i Stockholm den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis

 

Jag älskar att spela på gatan, inte minst i vår vackra huvudstad Stockholm.
Fick 
chansen att göra det dagen efter min föreläsning i Västerås. Jag och min ungdomsvän Peter Lindahl som jag träffade för första gången på 26 år provade lyckan i Stockholm som gatumusikanter. Bäst av allt att vi träffade så många trevliga människor – och får vara med om galna erbjudanden.

Jag har spelat ett flertal gånger i Stockholm på gatan. Det är alltid lika inspirerande. Bodde jag där så skulle jag göra det i stort sett varje dag. I alla fall på våren, sommaren och hösten.

 

Under tiden Peter Ahlborg speler "Fy fan vad jag hatar soc" så glider en limousine in på Järntorget i Stockholm. Foto: Hasse Sukis

Under tiden Peter Ahlborg speler ”Fy fan vad jag hatar soc” så glider en limousine in på Järntorget i Stockholm. Foto: Hasse Sukis

 

Provade lyckan på gatan
Denna dagen lördagen den 10 oktober 2015 hade jag den stora glädjen att för första gången på 26 år träffa min ungdomsvän Peter Lindahl.

Lindahl var en av mina bästa vänner under min ungdomstid. Vi hade ofantligt kul. Vi var riktigt busiga och hade musiken gemensamt i tonåren. Vi spelade i flera punk
grupper tillsammans när vi växte upp i Norrköping. Det kan du läsa om här: http://fyfanvadjaghatarsoc.se/stockholm/peter-ahlborg-traffade-sin-ungdomsvan-peter- lindahl-for-forsta-gangen-pa-26-ar

Efter den härliga återföreningen med min vän Peter så kom vi överens om att prova lyckan tillsammans som musiker – att spela på gatan i Stockholm.
 

 

Öppnade med ”Rebeller”
Vi gick tillsammans från Sergels Torg där jag, Peter Ahlborg, min nyfunna ungdomsvän Peter Lindahl och min vän sedan tidigare Hasse Sukis, strövade Drottninggatan ner
till regeringshuset och förbi Mynttorget.

Det var mycket människor i omlopp denna lite kyliga höstdag. Det var runt 10 grader ute. Vi gick genom Gamla Stan där trafiken av turister som vanligt var stor.

Vi hade bestämt oss för att prova lyckan på Järntorget. När vi kom fram så började Peter Lindahl spela sina egna låtar. Han öppna med den kraftfulla låten ”Rebeller”.
Den kan du lyssna på här:

Limousine stannade framför våra ögon
”Rebeller” är av mina absoluta favoritlåtar av min talangfulla musiker vän Peter Lindahl. Han spelade tre låtar sedan var det min tur.

Dessvärre så hade de flesta av människorna avtagit då klockan började bli runt 17. Mest folk är det mitt på dagen. Men jag körde igång för full hals och skulle visa
min kompis Peter Lindahl hur ”Fy fan vad jag hatar soc”-låten lät. Den har han ju hört så många gånger på nätet tidigare!

Nu fick han höra den live och jag gjorde inte honom besviken. När jag har sjungit halva låten får jag se en åtta meter lång limousine komma in på torget, mitt emot
mig. Den stannar fem meter ifrån mig.

 

Tiggarna har blivit kreativa. När Peter Ahlborg spelar i Gamla stan i Stockholm så blir han fotograferad tillsammans med Musse Pigg. Sedan kräver Musse Pigg betalt av min vän Hasse Sukis som tog bilden, "räcker fram en mugg som är full med ihoprullade sedlar". Foto: Hasse Sukis

Tiggarna har blivit kreativa. När Peter Ahlborg spelar i Gamla stan i Stockholm så blir han fotograferad tillsammans med Musse Pigg. Sedan kräver Musse Pigg betalt av min vän Hasse Sukis som tog bilden, ”räcker fram en mugg som är full med ihoprullade sedlar”. Foto: Hasse Sukis

 


Kreativa tiggare
Jag ber min vän Hasse Sukis som filmar mig när jag framför låten – att vända sig om så han ska se att det rullar in en lyxig limousine mitt under låten ”Fy fan vad jag
hatar soc”.

Sukis förstår vad jag säger. Här kan du se klippet när limousinen rullar in på Järntorget i Stockholm, när jag sjunger ”Fy fan vad jag hatar soc”:

Efter det så går vi vidare och framför våra låtar lite längre in i Gamla Stan. När jag spelat ett tag så upptäcker jag en person som är utklädd till Musse Pigg kommer
emot mig.

Sukis passar på att ta några bilder på mig och Musse när jag spelar. Efter det kräver Musse pigg pengar av Sukis för att han tog några bilder, sträcker fram en kopp
som är full av ihoprullade sedlar och förväntar sig att få betalt. Jag säger åt
Sukis att ge honom en tia, annars blir han säkert sur.

 

Betala för en ”kändisbild”
I dagens läge har tiggarna blivit kreativa. Fast sänder detta inte ut fel signaler till barnen och föräldrarna. Barnen blir glada och föräldrarna sura när de krävs på pengar efter att deras barn har blivit fotograferade tillsammans med Musse Pigg. Vad säger föräldrarna då?

Detta är ett vanligt fenomen på många turistplatser runt om i världen bla. i New York, där man kan få betala 10 dollar för en bild tillsammans med en ”kändis”.

Jag gick även fram till en uteservering och spelade ”Fy fan vad jag hatar soc” får två killar som älskade vad de hörde. De satt där med en varsin öl och de filmade mig och tog några bilder. Jag gjorde dem jätteglada. Bäst av allt att en av killarna bodde i Vänersborg.

 

Peter Ahlborg framför "Fy fan vad jag hatar soc" i Gamla stan i Stockholms tunnelbanestation den 10 oktober 2015 för två tjejer som gillade vad de hörde. Foto: Hasse Sukis

Peter Ahlborg framför ”Fy fan vad jag hatar soc” i Gamla stan i Stockholms tunnelbanestation den 10 oktober 2015 för två tjejer som gillade vad de hörde. Foto: Hasse Sukis

 

Många original i tunnelbanan
I sommar ska jag vara deras supporter under en volleyboll-turnering i Vänersborg och spela mina låtar – samtidigt som alla har T-shirten ”Fy fan vad jag hatar soc” på
sig! L

Jag sa åt mina vänner att vi måste prova lyckan och spela i tunnelbanan. Där träffar man oerhört mycket trevliga människor och många positiva original till människor.

Sagt och gjort. Vi gick ner till Gamla Stans tunnelbanestation och spelade där under två timmar.

 

Peter Lindahl spelar sina låtar i tunnelbanan medan Peter Ahlborg står lite längre bort och kränger sina skivor. Foto: Hasse Sukis.

Peter Lindahl spelar sina låtar i tunnelbanan medan Peter Ahlborg står lite längre bort och kränger sina skivor. Foto: Hasse Sukis

 

 

Många möten med
Under tiden så kom det fram personer som fotograferade mig, kände igen mig från Idol, pratade in meddelande till en tjej som fyllde 30 år, under tiden hennes vänner filmade mig med sina mobilkameror – ett klipp som de skulle visa upp för henne.

När de fick reda på att jag hade varit med i Idol så sken en av tjejerna upp som en sol. Wow vad kul att få en så fin hälsning av en kändis.

Jag älskar alla dessa människor som kommer fram. Jag ställer i stort sett upp på alla saker de frågar mig om att jag ska ställa upp på. Just nu kommer jag inte på
något som jag tackat nej till.

Fast det går ju lättare att göra det när man är lite av en clown i själen. Kan bara konstatera att jag älskar alla människor som kommer fram och pratar och kommer med
erbjudanden.

 

 Det blir många möten med människor under en dag när man "spelar på gatan" förklarar Peter Ahlborg. Här står han och diskuterar sina låtar med Alexander som han träffade i Gamla Stans tunnelbanestation. Foto: Hasse Sukis

Det blir många möten med människor under en dag när man ”spelar på gatan” förklarar Peter Ahlborg. Här står han och diskuterar sina låtar med Alexander som han träffade i Gamla Stans tunnelbanestation. Foto: Hasse Sukis

 


Glädje stor med en gitarr
Allt var oerhört kul tyckte vi alla tre. Peter Lindahl sa att han gärna ville göra detta fler gånger tillsammans med mig. Han var tvungen att åka hem, men vi hade haft en jättekul stund tillsammans.

– Visst vi ger järnet nästa gång jag kommer upp till Stockholm. Då kan vi spela tillsamman båda två på gatan, sa jag till Lindahl. Nu hade vi dessvärre bara min gitarr att spela på – som vi turades om att använda – men succén och glädjen var ändå stor.
Rubrik Tar Stockholm med storm

Efter det åkte jag och Sukis till Norrköping med sista bussen från Stockholm. Jag hälsade på min mamma som jag sov över hos ett par dagar, och min vän åkte hem till
Vadstena.

Jag ser redan fram emot nästa gång vi tar Stockholms medborgare och stad med storm – när vi framför våra låtar tillsammans, jag och min ungdomsvän Peter Lindahl.

 

 "Jag får många förfrågningar och förlag av människor som kommer förbi när man spelar i tunnelbanan, säger Peter Ahlborg. Jag ställer alltid upp på allt och tycker det är jätte kul, säger han". Här filmar en tjej Peter medan han pratar in en hälsning till en tjej "Jossan" som fyller 30 år denna dag den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis

”Jag får många förfrågningar och förlag av människor som kommer förbi när man spelar i tunnelbanan, säger Peter Ahlborg. Jag ställer alltid upp på allt och tycker det är jättekul, säger han”. Här filmar en tjej Peter medan han pratar in en hälsning till en tjej ”Jossan” som fyller 30 år denna dag den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis

Peter Ahlborg

 

Peter Ahlborg träffade sin ungdomsvän Peter Lindahl för första gången på 26 år

Byte av saker! Jag Peter Ahlborg ger stolt bort min skiva "Fy fan vad jag hatar soc" till vännen Peter Lindahl, som i sin tur ger bort sin barnbok till Peter. Foto: Hasse Sukis

Byte av saker! Jag Peter Ahlborg ger stolt bort min skiva ”Fy fan vad jag hatar soc” till vännen Peter Lindahl, som i sin tur ger bort sin barnbok till Peter. Foto: Hasse Sukis

 


Peter Lindahl var en av mina bästa polare i tonåren. Jag har aldrig haft så kul som då. Bäst av allt var att vi spelade musik tillsammans i flera olika punkgrupper i rivningskåkarna i Norrköping. Nu efter 26 år träffas vi igen för första gången och det kändes fantastiskt. Nu ska vi ska göra musik tillsammans!

– Jag är säker på att det kommer bli en magisk och förtrollande historiskt ögonblick i våra musik karriärer, säger Peter Ahlborg.

Efter 26 år träffade Peter Ahlborg sin gamla vapendragare Peter Lindahl. Vi var bästa vänner och levde för gänget och musiken i tonåren.

– Jag har aldrig haft så kul i hela mitt liv tillsammans med gänget och Peter Lindahl, säger Peter Ahlborg om sin ungdomstid.

 

Peter Ahlborg och hans barndomsvän Peter Lindahl träffas för första gången på 26 år. "Ett stort möte i mitt liv att återigen se min kära ungdomsvän efter så många år", säger Peter Ahlborg om mötet. De sammanstrålar på Plattan i Stockholm den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis

Peter Ahlborg och hans barndomsvän Peter Lindahl träffas för första gången på 26 år. ”Ett stort möte i mitt liv att återigen se min kära ungdomsvän efter så många år”, säger Peter Ahlborg om mötet. De sammanstrålar på Plattan i Stockholm den 10 oktober 2015. Foto: Hasse Sukis


Musikaliskt begåvad
Vi växte upp 100 meter ifrån varandra i Hageby i Norrköping. Lindahl i fastigheten ”korven” och jag Peter på Muraregatan. Vi bodde ett stenkast från varandra.

Första gången jag träffade Lindahl var jag runt 8 år. Mitt första intryck var att han busig och hade storslagen humor. Det blev en massa hyss och bus redan i unga år, minns Ahlborg.

Jag kom ihåg när vi redan som tio åringar var nere i garaget under ”korven” och smög omkring där nere i mörkret och gömde oss bakom stora fläktar.

När vi sedan kom upp från garaget och skulle hämta en kompis så var vi helt svarta i ansiktet av allt smuts. Det var mitt första minne från Lindahl. Annars minns jag att han var en oerhört skicklig låtskrivare, redan i unga år. Jag var djupt imponerad av honom. Han kunde göra musik och en text om vad som helst. Vilken begåvning.

Här kan du höra när Peter Lindahl spelar låten ”Kunta Kinte” med sin rockgrupp The Shaking Tails. Låten blev en mindre hit i Norrköping runt 1983. Se den här:

 

 
Spelade i rivningskåkar
Sedan började vi spela i samma band Boy Beine, tror jag att vi hette. Vi spela punkmusik med svarta texter och upproriska låtar. En låt hette ”Svarta Lagen” en annan ”Ockupera mer”.

Vi tränade mest på fritidsgårdar. Men vi fick även låna instrument från anarkister som hade ockuperat ett hus på Slottsgatan i korsningen Kungsgatan i Norrköping. Där nere i källaren kunde vi dra på hur mycket det gick. Och det gjorde vi.

Vi hade oerhört kul. Ja det var utan tvekan mitt roligaste tid i mitt liv när vi var unga utan att behöva ta ansvar. Då var man fri som en fågel. Och gjorde det som man kände för. Dessutom älskade jag Lindahls humor. Ibland härma han Olof Palme – jag skratta så jag nästan kissa på mig, mins Peter om sin vän Peter Lindahls skämt.

 

 Min gode barndomsvän Peter Lindahl får ett par T-shirt av mig Peter Ahlborg med texten "Fy fan vad jag hatar soc" - när vi sammanstrålar och pratar på Kulturhuset i Stockholm. "Målet är att minst en procent av Sveriges befolkning ska äga en av dessa T-shirt", säger Peter Ahlborg. Foto: Hasse Sukis

Min gode barndomsvän Peter Lindahl får ett par T-shirt av mig Peter Ahlborg med texten ”Fy fan vad jag hatar soc” – när vi sammanstrålar och pratar på Kulturhuset i Stockholm. ”Målet är att minst en procent av Sveriges befolkning ska äga en av dessa T-shirt”, säger Peter Ahlborg. Foto: Hasse Sukis

Festade på stulen sprit
Vi började dricka i tidig ålder och göra inbrott och stölder. Även om jag till en början hatade smaken av öl så mins jag att jag tvingade i mig detta för att känna av berusningen, minns Peter Ahlborg.

Vid ett tillfälle så bröt Lindahl och jag oss in i en restaurang i centrala Norrköping. Vi kom över så mycket starksprit så vi inte kunde ta med oss allt därifrån. Men vi tog så mycket som vi orka bära och dela ut det mesta till vänner och okända i centrala Norrköping.
Nu festa hela innerstans ungdomar på vår sprit under hela natten – sprit som vi hade tagit. Joo, så var vårat liv under flera år tillsammans. Sedan gick vi skilda vägar konstigt nog.

Har väldigt många starka minnen tillsammans med Peter Lindahl och min andra goda vän under den här tiden, Kent Kronqvist. För ca ett år sedan dog Kent – och det gjorde så ont i min själ att få reda på att en av mina allra bästa vänner i ungdomen nu var död. Så tragiskt tråkigt besked.

 

Kärt återseende med min barndomsvän Peter Lindahl (tv.), Hasse Sukis (mitten) och Peter Ahlborg (th). Det var första gången på 26 år som jag och Sukis träffade vår barndomsvän Peter Lindahl. Vi växte upp alla tre ett stenkast från varandra i Hageby i Norrköping. Ett kärt återseende för oss alla tre! *L*

Kärt återseende med min barndomsvän Peter Lindahl (tv.), Hasse Sukis (mitten) och Peter Ahlborg (th). Det var första gången på 26 år som jag och Sukis träffade vår barndomsvän Peter Lindahl. Vi växte upp alla tre ett stenkast från varandra i Hageby i Norrköping. Ett kärt återseende för oss alla tre! *L*

 
Kärt återseende
Jag håller på att skriva en bok om mitt liv. Den kommer vara väldigt detaljerad om mina ungdomsår, då jag hade som roligast och hitta på så många bus och galna upptåg.

Här kan du läsa ett smakprov om mitt liv i ungdomen när jag tillsammans med bla Peter Lindahl, kastar ut en TV genom fönstret från tredje våningen. http://fyfanvadjaghatarsoc.se/peter-kastade-ut-tva-tv-apparater-genom-fonstret-fran-tredje-vaningen

Så visst kändes det spännande och bra i själen att återse sin gamla ungdomsvän. Vi träffades på Platten i Stockholm – jag och Peter Lindahl för första gången på 26 år. När vi träffades så krama vi om varandra. Det kändes som om det inte var så länge sedan som vi träffades. Var har alla dessa 26 år tagit vägen, tänkte jag.

 

Datorn går varm och är med överallt. Här sitter jag Peter Ahlborg och min vän Hasse Sukis på Kulturhuset i Stockholm och väljer ut bilder till bloggen www.fyfanvadjaghatarsoc.se Foto: Peter Lindahl

Datorn går varm och är med överallt. Här sitter jag Peter Ahlborg och min vän Hasse Sukis på Kulturhuset i Stockholm och väljer ut bilder till bloggen www.fyfanvadjaghatarsoc.se Foto: Peter Lindahl

Spelade på gatan
Även min vän Hasse Sukis var med. Även Hasse Sukis och Lindahl kände varandra i tonåren då de båda två bodde i samma fastighet ”korven”. Så det blev ett kärt återseende för dem också. Tillsammans prata vi om vad vi gjorde nu för tiden och minns tillbaka på några glädje fulla minnen.

Vi gick in på Kulturhuset och jag passa på att dela ut lite T-shirt till Lindahl, som glatt tog emot två exemplar av mina T-shirt: ”Fy fan vad jag hatar soc”.

Vi pratade och hade kul tillsammans alla tre medans vi gick Drottninggatan fram mot slottet och regeringshuset. Vi hade bestämt oss för att spela på gatan i Stockholm när vi träffades. Och så fick det bli.

 

 Bandet Boy Beijn tränar i en oerhört stökig rivningskåk "Slottet" korsningen Slottsgatan/Kungsgatan i Norrköping någon gång i början av 1983. Här fick vi utlopp för vår musik. Vi gav järnet. Från höger Peter Lindahl, Kent Kronqvist, en oerhört skicklig trummis som jag inte just nu kommer på namnet på, samt jag själv Peter Ahlborg, då Carlsson i efternamn. Det var här vara drömmar om musiken föddes! Foto: Folkbladet


Bandet Boy Beijn tränar i en oerhört stökig rivningskåk ”Slottet” korsningen Slottsgatan/Kungsgatan i Norrköping någon gång i början av 1983. Här fick vi utlopp för vår musik. Vi gav järnet. Från höger Peter Lindahl, Kent Kronqvist, en oerhört skicklig trummis som jag inte just nu kommer på namnet på, samt jag själv Peter Ahlborg, då Carlsson i efternamn. Det var här vara drömmar om musiken föddes! Foto: Folkbladet

 
Egen stil som konstnär
Jag är dig evigt tacksam Peter Lindahl att jag fick chansen att träffa dig igen. Du är en ofantligt skicklig låtskrivare och konstnär. Din konst och musik är storslagen och unik. Du har en egen stil. Jag är säker på att många människor redan har upptäckt din konst och musik – och snart kommer du få ett genombrott – det är jag säker på.

Vi bestämde oss även för att vi tillsammans ska göra musik tillsammans och spela in en skiva. Vi håller kontakten – och jag ser redan fram emot att träffa Lindahl igen nästa gång jag besöker Stockholm.

Snart kommer hela Sverige prata om våran musik när den är klar.

 

Mina bästa vänner under ungdomstiden. Tillsammans spelade vi i flera punkband under 80-talet. Här är Peter Lindahl på bas och Kent Kronqvist på sång när vi repar i Norrköpings ockuperade rivningskåkar. Dessvärre dog min gode vän Kent Kronqvist under 2014. Ett oerhört smärtsamt telefonsamtal meddelade mig detta. Så tragiskt tråkigt att höra. Jag har sorg i mitt hjärta! Foto: Folkbladet

Mina bästa vänner under ungdomstiden. Tillsammans spelade vi i flera punkband under 80-talet. Här är Peter Lindahl på bas och Kent Kronqvist på sång när vi repar i Norrköpings ockuperade rivningskåkar. Dessvärre dog min gode vän Kent Kronqvist under 2014. Ett oerhört smärtsamt telefonsamtal meddelade mig detta. Så tragiskt tråkigt att höra. Jag har sorg i mitt hjärta! Foto: Folkbladet

Peter Ahlborg